Med gråten i halsen

Personligt

Jag gråter aldrig, men skulle nog behöva. Jag tror att det skulle vara skönt ibland. Kanske har jag fel.

Min dotter är 8 år och gråter när hon slår sig, och ibland när hon inte får som hon vill. Men jag gråter aldrig.

Min fru får tårar i ögonen till dom flesta doku-såpor, dokumentärer, filmer och tv-serier. Oavsett om det är ett sorgligt, lyckligt, roligt eller allvarligt så sitter hon där med fuktade ögon. Men jag, jag gråter aldrig.

Det är inte så att jag saknar empati. Jag har förmågan att känna medlidande. Jag kan glädjas åt andras lycka och framgång. Jag får också ont om jag slår mig. Ledsen och nedstämd känner jag mig titt som tätt. Men gråter – det gör jag aldrig.

Min dotter har – enligt egen utsago – sett sin far i tårar en gång. Det var när hon hade öroninflamation och en kvackare på akuten nonchalerade och skickade hem oss utan åtgärd. Då grät jag.

Jag är av uppfattningen att vi alla kan må bra av lite gråt ibland.

På återhörande kära läsare. Nu ska jag gå och hacka en lök!

Kommentera

Leave a Reply