Hade en supertrevlig helg i sällskap av många goda vänner. Lite idrott (för dom andra), god mat, god dryck – allt som behövs för att må bra. Men såklart även allt som behövs för att må dåligt. Riktigt dåligt! Jag vaknade således på natten mellan lördag och söndag och befann mig i en trång etta utan kök. Ja, utan allt om man bortser från en kall galonmadrass. Hade man inte bakfylleångest innan så fick man det i alla fall då man insåg att man blivit omhändertagen av polisen. Bra jobbat Örjan! Oj, vad alla kommer att bli stolta nu.

Min trotsiga vana troget så hade jag kastat ned madrassen på golvet i ett tyst myteri. Det väckte en del irritation hos övermakten och fick mig att känna mig mindre förödmjukad… för en sekund eller två.

Det är märkligt att man kan förstöra en trevlig helg på ett sådant omoget sätt. Jag är ju trots all 37 år gammal och borde vid det här laget ha lärt mig ett och annat om min alkoholtålighet – eller snarare brist på densamma. Ständigt påminns man om sin egna brister. Det är i och för sig både bra och dåligt – men mest jobbigt.

Att påstå att jag mår bra just nu vore såklart att ljuga. Jag mår skit! Piss! Har tack och lov ett nyöppnat paket sömntabletter, och en bunt sköna ångestdämpande piller, men det får nog betecknas som konstgjord andning. Som vanligt. Medicinera sig tills man fungerar hyffsat, men aldrig rota i varför man mår dåligt. Sån är jag. Sån är Örjan. Både bra och dålig!

Tyvärr påverkar den här typen av hyss sömnen under alldeles för lång tid framåt. Det vet jag sedan tidigare. Till slut är det bortglömt, eller i alla fall utsuddat nog för att inte tränga på i huvudet varje natt. Tills dess är det bara att bita ihop. Äta sin sömntablett och bita ihop.

Fan att man aldrig lär sig!

Läste nyligen en av professor Leif GW Perssons krönikor i Expressen (länk) om hur han överkonsumerar sprit under sommaren och hösten för att tysta rösterna i sitt huvud. Dessutom frossar han i mat under dessa perioder. Jag dömmer ingen. Absolut inte professor Persson. Fantastiskt om metoden fungerar för honom. Grattis GW! Otur att jag inte kan göra samma sak. Eller kankse är det tur. Jag tor inte jag skulle klara av att gå in i dom nyktra och nyttiga perioder. Det kräver nog betydligt mer mental styrka än jag äger.

Nu är det förvisso inte så att jag hör röster i huvudet (än), så våra problem kanske inte är jämförbara. Jag vet dock att jag somnar lättare om jag är full och mätt, så sprit och mat är hur som helst ett fungerande recept. Då jag vantrivs med min nuvarande övervikt, och då jag blir alltför sjuk dagen efter en fylla, så är det i alla fall inget jag kan använda mig av dagligen. Det är därför jag tämjer mina demoner med sömnmedicin.

Jag har ätit sömnpiller kontinuerligt under flera år. Det har hittills inte varit några problem att få mina läkare att skriva ut nya recept. Om man läser på FASS.se ser man dock att: ”Behandlingstiden varierar vanligen från några dagar och upp till två veckor, med ett maximum på fyra veckor, inklusive utsättningsprocessen.”. Jag har alltså ätit medicinen minst 40 gånger så länge som maximal behandlingstid, utan att någon egentligen undrat varför jag inte kan sova. Antar att det säger minst lika mycket om svensk psykvård som om mig…

Nu ska jag rota runt på nätet efter några bra filmer som kan hålla mig och mina nattliga demoner sällskap några timmar. Till slut är vi ändå ensamma – jag, mina rastlösa ben, svettningarna och de sjuka funderingarna som snurrar i mitt trötta huvud.

Sov gott! Det är ni värda.

Vet inte om jag är i en mental upp- eller nedförsbacke för tillfället. Vet inte vilket jag föredrar. Uppförsbackar är jobbiga, men man vill heller inte att det ska gå nedåt – mot en ännu lägre botten. Hur som helst så är vikten konstant hög, humöret konstant dåligt och sömnen aningen bättre.

Skulle nog må bra av lite förändringar i vardagen. Kanske borde jag skaffa mig en hobby. Problemet är att jag har – och alltid har haft - svårt att intressera mig för något en längre tid. Jag brinner i början, men falnar ganska snart. Sen behövs såklart intressen för att ha en hobby. Jag vet ärligt talat inte vad jag är intresserad av. Är jag intresserad av något alls? Visst, jag fascineras av illegal handel och organiserad brottslighet – men det blir antagligen för påfrestande att ha det som fritidssysselsättning. I och för sig kunde jag börja med en en studieresa till Neapel för att fördjupa mig i ämnet.

Måste byta musik i mp3-spelaren innan jag lägger mig. Har provat allt. Precis allt. Men just nu känns ingen artist eller grupp riktigt bra. Jag provade till och med att lyssna på Celine Dion härom natten. Japp, ni läste rätt. Vad gör man inte för att hitta den perfekta sängpartnern? Jag har ju hört en del bra om den kanadensiska storsångerskan, men tyvärr levde hon inte upp till ens mina lågt satta förväntningar. En vacker och stark röst väger inte upp ointressanta texter och urtråkig musik. Det slutar väl med att jag laddar lurarna med någon gammal 80-talsrock som man lyssnat sig trött på för årtionden sedan.

Förresten, jag kan ha hittat en (till) förklaring till mitt dåliga psykiska och fysiska tillstånd. Mer om det nästa gång vi hörs.

Inte mycket har hänt de senaste dagarna. Min vikt är konstant, min sömn funkar skapligt och min vardag är trist. Viktproblemet ska jag ta hand om snarast. Det blir nya piller i hemapoteket redan till helgen skulle jag tro. Givetvis är detta ett långsiktigt projekt – kanske livslångt – men alla resor börjar med ett första steg.

Angående den tidigare nämnda jakten på dopamintillskott verkar jag tillfälligt ha gått in i en återvändsgränd. Tydligen kan inte substansen dopamin tillföras hursomhelst. Det tas helt enkelt inte upp av kroppen om man skulle äta eller injicera det. Jakten fortsätter således på något ämne (eller aktivitet) som ökar kroppens egen utsöndring av substansen.

Just nu har jag nästan för många ämnen som känns viktika att skriva om. Resultatet blir att inget hamnar på print. Tvärtemot min fiktiva hjälte Tony Soprano som anser att ett felaktigt beslut är bättre än inget beslut, väljer alltså jag obeslutsamhet. Var inte oroliga dock – förr eller senare lämnar jag ut hela mig själv här. Hela mig själv i all sin smuts och galenhet.

I lurarna i natt: Lutar nog åt Pink Floyds gamla live-platta Pulse från 1995. Ett musikaliskt mästerverk och ett bevis på att rösten inte är allt…

Vi hörs snart igen.

Jag gråter aldrig, men skulle nog behöva. Jag tror att det skulle vara skönt ibland. Kanske har jag fel.

Min dotter är 8 år och gråter när hon slår sig, och ibland när hon inte får som hon vill. Men jag gråter aldrig.

Min fru får tårar i ögonen till dom flesta doku-såpor, dokumentärer, filmer och tv-serier. Oavsett om det är ett sorgligt, lyckligt, roligt eller allvarligt så sitter hon där med fuktade ögon. Men jag, jag gråter aldrig.

Det är inte så att jag saknar empati. Jag har förmågan att känna medlidande. Jag kan glädjas åt andras lycka och framgång. Jag får också ont om jag slår mig. Ledsen och nedstämd känner jag mig titt som tätt. Men gråter – det gör jag aldrig.

Min dotter har – enligt egen utsago – sett sin far i tårar en gång. Det var när hon hade öroninflamation och en kvackare på akuten nonchalerade och skickade hem oss utan åtgärd. Då grät jag.

Jag är av uppfattningen att vi alla kan må bra av lite gråt ibland.

På återhörande kära läsare. Nu ska jag gå och hacka en lök!

Julen är över för den här gången. Jag överlevde såklart. Fick till och med nån julklapp. Åt återigen lite för mycket mat och drack för mycket snaps. Konstigt att man aldrig lär sig. Konstigt att man upprepar sina misstag. Årets överkonsumtion av julsprit ledde senare fram till en jobbig situation där min dotter ifrågasatte mitt drickande. Händelsen kommer senare tas upp i en egen bloggpost.

Nu blickar jag fram mot nyårsafton. Troligen har jag skruvat upp förväntningarna för högt som vanligt. Inte så att jag har för vana att hamna på tråkiga fester utan att jag allt som oftast överförfriskar mig själv redan tidigt på kvällen. Trist att jag alltid överskattar min kapacitet. Årets firande blir i goda vänners lag med raketer, fyrhjulingar och badtunna. Barnfritt! Jo jag tackar.

Dygnsrytmen är ännu mer trasig nu när min dotter har lov från skolan. Vet inte varför jag somnar senare av hennes ledighet, men så är det i alla fall. Imorse hann nog klockan bli en bit efter sex innan jag till slut vann över vakenheten. Det blev några oroliga och drömfyllda timmars sömn innan det var dags att kliva upp. Bättre än inget.

God fortsättning på er alla. Tänk på att det bara är ett halvår kvar till midsommar. Hopp fadde rallan lej!

Så var det dags igen. Julen står för dörren. Dopparedagen. Kristendomens största helg. Ett barn är fött på denna dag. Hallaluja.

Det är svårt att vara äkta sur när alla runt omkring en är så jävla glada. Speciellt alla barn. Så jag spelar med. Tar på mig rollen av en glad pappa. Spelar den med bravur. Gömmer sanningen lång in där ingen kan hitta den.

Jag har full förståelse för alla dom som gått i skola eller jobbat hela hösten och äntligen får lite extra ledighet. Såklart dom är glada. Personligen har jag ingen ledighet. Inget jobb. Varken eller. Och samtidigt både och. Som pokerspelare kan jag inte planera min ledighet. Inte på min nivå i alla fall. Inga miljoner på banken eller i madrassen. Kortsiktigt spelande för att överleva den närmsta framtiden är det som gäller. Min melodi. Min kopp med tea.

Nu ska granjäveln in och kläs, för att sedan stå och barra i till sent i januari. Ingen av klapparna under kulorna och glittret är till mig. Jag har inte varit snäll i år.

Botten upp kära vänner! Nu firar vi jul!

Ständigt hör man talas om galningarna. Psykfallen. De som sökt psykiatrisk hjälp men inte fått någon. De som trots besök hos psyk-akuter och diverse terapimottagningar inte blivit tagna på allvar.

Kommer jag att bli en av dom? Kommer jag utveckla suicida tendenser eller kommer jag höra röster som tvingar mig att skada andra? En sak är i alla fall säker. Jag har sökt hjälp men inte fått annat än mediciner.

Denna blogg handlar ju om mig och mitt liv. Gammalt och nytt blandas med funderingar kring framtiden. Kanske blir jag ingen mördare. Kanske blir jag frisk av mig själv. Kanske får jag den hjälp jag behöver. Hur som helst så kommer den här bloggen lämna ett spår efter mig, Min kamp mot mina demoner nedskrivna och publicerade på nätet.

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt känner mig farlig för vare sig mig själv eller min omgivning. Men då jag sett människor – till synes stabilare än jag – som tappat greppet om verkligheten, så känns det vettigt att nedtecknar min situation i förebyggande syfte.

Jag måste säga att julen är en av dom där riktigt jobbiga perioderna på året. Visst, det är kul att alla är glada – barn som vuxna. Visst, det är väl kul att ungås med släkt och vänner. Och visst luktar granjäveln gott. Men all hets och stress från alla håll gör allt för att döda stämningen – och lyckas i de flesta fall.

Julklappar till barnen känns givet, men när det ska bytas vuxna emellan blir jag trotsig. Vuxna människor kan väl köpa det dom vill ha? Nej, istället ska alla sitta och låtsas att dom blir överlyckliga över allt trams dom får. Nej tack!

Nu ska jag inte späda på hysterin genom att tjata mer om julen. Det som är sagt är sagt, sen får det räcka.

Vi (eller dom) som överlever storhelgernas storhelg hörs i mellandagarna. Eller egentligen hörs vi nog innan dess.

God jävla jul på er allihop.

Sömn är ett normalt tillstånd då en organism en kortare tid är synbart medvetslös och oresponsiv för stimuli. [...] mycket pekar på att det är en återhämtningsperiod då kroppen kan vila och läka medan hjärnan bearbetar intrycken från den föregående vakenhetsperioden. Uppgifter från Wikipedia

Föregående natt tog jag min vana troget en sömntablett och lade mig till sängs. Redan inom en timme visste jag att det inte skulle gå att somna. Ingen idé. Slöseri med tid. Slöseri med medicin. Lika bra att tillfälligt ge upp.

Ut i fåtöljen, på med datorn. På med TV:n. På med musiken och i med lurarna In med en ny snus. Ut på nätet. Härliga Internet. Undrar vad man gjorde förr för att fördriva tiden?

Nytt försök. Nytt piller. Med dubbel dos i kroppen somnade jag äntligen. Dock blir natten full av konstiga drömmar och svettiga lakan. Men hellre det än att vara vaken. När klockan ringde imorse visste jag inget om nånting. Fattade noll. Satt med telefonen i handen och hade fått för mig att jag inte fick stänga av den. Helt väck. Vaken eller inte? Vakensömn? Drömmande vaken. Tur att min fru ryckte in och avslutade larmsignalen och sa åt mig att lägga mig igen. Tack för hjälpen.