Död eller levande. Ärlig eller oärlig. Bra eller dålig. Min sanning är att jag kallar mig för pokerspelare. Rätt eller fel? Hur som helst; här är det min sanning som är sanning.

Dogs playing poker

Min primära (och högst variabla) inkomst kommer alltså från pokerspel online. Jag spelar på ett flertal sajter under ett flertal nicknames. Just nu är det Omaha Pot Limit som gäller vid cashgames och oftast Texas Holdem No Limit vid turneringar.

Den största fördelen med detta liv är framförallt möjligheten att tillbringa mycket tid med sin familj. Jag kan spela när dom sover, sova när dom jobbar/går i skolan och umgås när dom är hemma och vakna. Sömnen blir såklart lidande, men det är ju inget nytt.

Fortsättning på introduktion

Var på fredagskvällen/natten hos en kompis i skogen och spelade poker. Vi är ett gäng med glada amatörer som träffas och spelar ibland. Alla är inte med varje gång, men vi är såpass många som cirkulerar att vi oftast kan skrapa ihop till ett bord då suget kommer. Kvalitén på spelet har förbättras genom åren – alkoholkonsumtionen och konflikterna är konstanta.

Vi hann spela 3 turneringar som samtliga vanns av mig. Jag vill undvika att skryta, men då det säkerligen inte kommer att upprepas inom en överskådlig framtid vill jag i alla fall nämna bedriften. Grattis till mig! Well played, good game Örjan.

Inga stora pengar, men desto större skryträttigheter. Ser fram emot nästa session.

Har nu upplevt några jobbiga dagar utan en fungerande dator. Puh! Ingen lätt match. Har inte kunnat uppdatera min blogg. Har inte kunnat facebookat. Har framförallt inte kunnat spela online-poker.

Låg i sängen härom natten och kollade på Hancock på datorn när den plötsligt började hacka. Försökte starta om. Det gick inte alls. Datorn hade lagt av. Gett upp. Var död. Den dödde!

Har nu efter några nätters trixande med olika program och en skruvmejsel äntligen fått igån laptopen igen. Dock ligger allt oorganiserat på tillfälliga partitioner och allt tar dubbelt så lång tid att hitta. Well, det ordnar sig vartefter. Måste dock ominstallera alla program jag behöver. Tidskrävande. Tråkigt. Onödigt. Piss!

Låg igår i sängen och zappade mellan kanalerna på TV:n. Hamnade på Boston Tea Party på kanal 5 då sexologen Katerina Janouch kungav att ett normalt samlag varar mellan 4 och 5 minuter. Jippie. Där släppte en hel del prestationsrelaterad ångest. Ska i framtiden försöka lägga mig på runt 5 minuter så att man blir en normal-plus.

Förkylningen hänger kvar och jag misstänker att det hela handlar om en höst-/vinterinfluensa. Lutar åt ett par dagars vila i sängen. Glass och Bamsetidningar.

Krya på er!

Har såklart däckats av en envis förkylning. Redan försvagad efter en trevlig men tung helg på krogen känns det extra jobbigt. Typiskt! Feber, snuvig och ont överallt. Treo, Alvedon och Ipren. Inget biter på den här extra kraftiga smittan.

Har tankat hem den gamla härliga TV-serien Sinkadus från 1980. Känns kul att återuppleva någon man knappt kommer ihåg. Förhoppningsvis räcker avsnitten till det är dags att sova.

Hämtade ut ett 30-pack sömnpiller på Apoteket i slutet av förra veckan och nätterna känns inte längre lika jobbiga. Ingen vill gå och lägga sig med vetskapen om att man inte kan sova. Ett stor tack till läkemedelsindustrin. Sov gott!

Hemblandad glögg framför Bolibompa. Supersnälla Silversara och Stålhenrik rockar fett. Då man har en 8-årig dotter har man väl Idol 2008 att se fram emot. Hon har i alla fatt vett att inte rösta på Kevin. Mina idoler röstades bort för länge sedan.

Har en hockeyträff imorgon. Dom andra delar upp sig i två lag och tävlar mot varandra. Jag, jag sitter i det vinnande lagets bås och skrävlar och drar alkoholrelaterade anekdoter. Sen blir det mat på Harrys.

Nu, lite senare så sitter jag hemma hos grannen och dricker glögg, gin, cider och annat adventigt. Idol i bakgrunden, men ingen vet vem som åkt ur.

Trevlig helg!

I lumpen hade vi en kille som kollade om han hade säkrat sitt skarpladdade vapen genom att känna på avtryckaren. Han hade inte säkrat AK5:an.

Han skapade en farlig situation.

Jag har ovanan att kolla om jag satt på linsskyddet till min kamera genom att känna med fingrarna längst fram på objektivet. Detta resulterar i en hel del onödigt putsande av optiken.

Jag skapar en irriterande situation.

Flera gånger när jag kollat om spisen är på, har jag lagt handen på plattan istället för att kolla på knapparna/vreden.

Så skapar man en smärtsam situation.

Härom natten var jag på väg från toaletten till sovrummet och fick för mig att se om ytterdörren var låst. Tror ni jag kände på låsvredet? Nej, just det. Jag tog tag i dörrhantaget för att se om dörren öppnades – vilket den såklart gjorde. Stående i bara kalsonger halvvägs ut i trapphuset möttes jag av mina grannar på väg hem från ett troligt krogbesök. Jag svor och skrek ”Fan, jag trodde den var låst!”, som om det kunde förklara mitt beteende.

Jag skapade en pinsam situation!

Nu ska jag fylla på kaffemuggen och surfa runt lite på facebook. Senare blir det nog bokning av charterresa till våren. Det är alltid skönt att ha något att se fram emot. Charter funkar bra för mig. Hoppas vi blir många som åker bara – ju fler resenärer, desto bättre soppa.

Så var man oförtjänt bakis igen. Tycker inte jag drack så mycket igår, men kroppen håller inte med. Som vanligt… Sitter nu och botar mig med en cider. Kanske inte så nyttigt, men väldigt effektivt.

Egentligen borde jag inte dricka alls. Efter blodprov och ultraljudsröntgen har det visat sig att min lever inte är i toppskick. Hmm, faktum är att den inte alls är lämpad till att förbränna alkohol. Jag har dock inte fått reda på vad som orsakat problemet. Personligen skulle jag gissa på ett flerårigt, dagligt överdrivet medicinintag.

Nu lutar det åt en äventyrsfylld kväll med dansbandskampen på SVT och några öl i fåtöljen.

Så har man fyllt 37 och är väl – om inget oförutsett inträffar – ungefär mitt i livet. Mitt emellan födsel och död. En man i sina bästa år. Livets glansdagar. Eller?

Om det här är de bästa åren så ser jag med ångest och bävan fram emot resten av livet. 37 år och lider av oräkeneliga krämpor. Både psykiska och fysiska. Både verkliga och inbillade.

Kanske (antagligen) behövs det mer än en blogg för att hantera sina demoner, men det är i alla fall något. En början. Första steget på en resa.

En resa till vägens ände.

Mitt namn är Örjan. Det har alltid varit Örjan. Namnet under vilket jag skaffat kompisar och familj. Namnet jag döptes in i kristendomen med. Namnet jag i ateismens anda dömts till döden med.

Välkomna att delta i min resa.