Nu är den tillbaka. Sömnlösheten. Efter en period av relativt bra nattsömn ligger jag åter och snurrar och sparkar alla dygnets mörka timmar. Uttråkad. Svettig. Vaken.
    Igår gick jag och lade mig redan klockan 21. Kollade på TV till 23, läste till 01, låg vaken till 03 då jag var tvungen att gå upp och äta falukorvssmörgåsar och dricka Oboy. Nytt försök i sängen. Låg till 05 då toalettbehoven alltför tydligt trängde sig på. Nästa vakenpass varade ungefär till klockan 07 då jag slutligen somnade. Synd att väckarklockan vaknar just då…
    Om man inte kan sova med sömnpiller – vad återstår då? Kognitiv sömnterapi kanske.

Jag har nästan helt slutat med smärtstillande medicin. Det är egentligen ingen större skillnad. Jag rör mig mer då jag äter piller och får därför ändå lika ont i slutänden – kanske lite mer uträttat bara. Same shit.
    Vissa aktiviteter är jobbigast för foten, andra för ryggen. En tredje kategori är jobbigt för båda rygg och fot. Till trean hör – håll i er nu – diskning! Ja, jag vet. Det låter som världens sämsta ursäkt. Men faktum är att den lätt framåtböjda ställning man intar vid handdisk är oerhört påfrestande för en gammal trasig kropp som min. Låter det som en undanflykt? Bara till hälften faktiskt. Det är oftast jag som sköter disken här hemma, men sen gnäller jag också konstant…

Nu ska jag surfa runt och kolla vilka sjukdomar som passar in på mig och mina symptom. Internet är ju som bekant en ovärderlig källa till information för oss hobby-hypokondriker. Sen då? Jo, jag ska faktiskt gå och diska…

Jag fick idag ett meddelande från en läsare av min blogg. Han/hon undrade om mitt bokprojekt är istället för min blogg. Jag kan försäkra vederbörande om att jag inte alls har för avsikt att sluta blogga. Flera bollar och allt det där… Jag kommer fortsätta att klaga på min tillvaro så länge det finns något att vara missnöjd över. Ju sämre jag mår, desto mer kommer jag skriva. Jag tackar hursom helst denne någon för visat intresse. Det känns bra att ni bryr er. Den anonyme brevskrivaren avslutade sitt meddelande med följande tänkvärda ord: ”Du är som bäst när du mår som sämst!” Om det syftar på mig och min blogg eller om det är en allmän observation vet jag inte. Jag hoppas på det förra…

Svenska skrivregler.

Språk-riktighet.

Det är inte säkert (eller ens troligt) att det någonsin blir en färdig bok. Dock känns det roligt att ha ett litet sidoprojekt att försöka lägga energi på. Om jag dessutom kan utveckas språkmässigt på köpet så är det en trevlig bonus. Det är aldrig för sent att lära sig – och man lär ju så länge man lever.

Jag måste också ta tag i min övervikt igen. Jag hade ju tyvärr ingen större framgång med det fettreducerande preparatet Liposinol. Vet inte om dom inte fungerade eller om jag helt enkelt gav tabletterna för kort tid. Det vore ju skönt att tappa några överskottskilon innan sommaren. Bli en lite smalare tjockis. Lagom tjock!

Jag bestämde mig nyligen för att försöka göra något vettigare av mina sömnlösa nätter. Ja, alltså vettigare än att titta på repriser av repriser på TV. Jag orkar dessutom inte spela nätpoker varje kväll. Jag bestämde mig således för att återuppta ett gammalt försök till att skriva en bok. Kanske inte en bok som kan säljas, men väl en som kan läsas.

Jag ägnade de två första dygnen som författare till att leta och prova olika författarverktyg. Det jag sökte var någon typ av projekthanteringsprogram där man kunde strukturera upp arbetet och ha en god överblick över kapitel, karaktärer, geografi, tid och så vidare. Såklart fanns det ingen som jag blev helt nöjd med. Såklart slutade sökandet med att jag återvände till min vanliga ordbehandlare. Såklart.

Ganska snart insåg jag att mina brister i det svenska skriftspråket var större än jag trodde. Större än jag mindes. Kan inte påminna mig att det var så här svårt att skriva sist jag försökte. Jag skrev, raderade, omformulerade och raderade igen. Det slutade med en tripp till en nätbokhandel där jag beställde ett par böcker om skrivregler och språkriktighet. Efter leverans av litteraturen har jag läst, läst och läst. Återigen har jag förstått hur intresserad jag egentligen är av det svenska språket. Intresserad av onödiga fakta som jag säkert inte kommer få användning av. Visst kan det vara kul att irritera folk på fester genom att leka språkpolis. Kul för mig – jobbigt för andra.

Med en ihärdig förkylning i kroppen har det varit mycket vila de senaste dagarna. Lite långtråkigt, men fantastiskt för kroppen. Jag har mindre ont än jag haft på länge. Faktum är att jag nog borde vila ännu mer. Ännu oftare. Ännu längre. Ju mindre jag rör mig, desto mer kan jag röra mig… Och tvärtom… Hmm…

Vi hörs när jag orkar skriva något vettigt.

Igår nådde jag botten. Tror jag. Hoppas jag. En lokal botten – alltså inte det lägsta någonsin. Förhoppningsvis vänder det uppåt nu. Det måste göra det. Jag hade så ont att jag knappt kunde stå upp. Foten höll inte att gå på. Ryggvärken strålade ned i låren så att jag inte kunde lyfta benen. Jag gick som när man som barn vaggade fram och låtsades att man hade träben. Kul då, jobbigt nu.

Jag proppade mig så full med olika värktabletter att jag inte kunde ta mig för någonting. En och en halv dos av allt jag hade. Extra allt! Sluddrig och oengagerad med tårar i ögonen. Obehaglig och ovan känsla. Framförallt obehaglig. Det är nu dags att göra något drastiskt. Välja en ny färdväg. En väg med färre mediciner. Jag orkar inte gå som ett pillerfyllo. Ett pillerfyllo som ändå har ont. Mitt nya liv börjar NU!

Alltså. Beställa en tid hos en ortoped som kan ge mig en kortisonspruta i foten. Sen få tag i någon duktig läkare som kan kolla vad som är fel på ryggen och eventuellt behandla den på ett gynnsamt sätt. Jag får väl operera bort den i värsta fall. Nästa steg blir att övertyga mig själv om att en psykolog kanske kan hjälpa mig med mina sömnproblem. Sen då? En dietist? Varför inte, när jag ändå är igång. Bara han/hon inte föreslår ändringar i min kost…

Med lite nyvunnen insikt ska jag angripa problemen redan imorgon. Jag ska ringa runt och försöka boka några läkarbesök. Nu är det allvar. Alternativet är ohållbart.

När det ibland blir lite längre mellan mina inlägg i bloggen beror det inte nödvändigtvis på att jag är för sjuk för att skriva. Och absolut inte att jag blivit frisk. Oroa er inte! Jag blir nog aldrig helt kurant. Är inte blodtrycket för högt, så är det säkert för lågt. Alltid något som tar udden av det perfekta. Något som svärtar ned en ljus framtid. Något som hindrar mig från att vara riktigt nöjd.

Nej, faktum är att jag ibland känner att jag skulle bli tjatig om jag skrev. Jag vill inte tjata. Ingen vill höra mig tjata. Så därför är jag tyst. Jag vill inte riskera att låta gaggig helt enkelt. Folk får gärna uppfatta mig som gnällig och missnöjd, men helst inte som tjatig. Jag läser också min blogg och jag vill inte sitta och få upprepningar kastade i ansiktet. Samma som sist. Gamla nyheter. Repetitioner. Repriser. Nej tack.

Visst, min blogg handlar om mig och min vardag. Och vardagen innehåller upprepningar. Mer än något annat. Så själkvklart går det inte att undvika helt och hållet att jag skriver om samma saker som hände igår. I förrgår. Förra veckan. Det dom händer händer. Har hänt.

Ni kan alltid välja att inte läsa mina inlägg. Men jag måste läsa dom. Jag är den evige prenumeranten på vinalkis.se. Örjan himself. Tjatgubben.

Mars. En ny tråkig månad. Måndag. En ny tråkig vecka. Jag ser med håglöshet fram emot den långsamma resan mot helgen. Så nära, men ändå så lång borta. Fyra dagar till av väckarklockor och tidspassning. Inget för mig.

Inte för att tjata, men jag har svårt att sova igen… Sov gott vänner!

Jag får ibland frågan varför jag bloggar om så personliga saker. Varför jag lämnar ut mig själv och mina demoner. Varför jag bloggar över huvud taget. Varför inte? Faktum är att om jag vore mer musikaliskt lagd så skulle jag säkert skriva musik om händelserna i mitt liv. Om jag vore begåvad med större tålamod skulle jag kanske skriva en bok istället. Men eftersom jag är som jag är så passar bloggformatet perfekt.

För det första fungerar det som terapi för mig själv. Om jag ska vara ärlig mot mina läsare tvingas jag vara ärlig mot mig själv. Jag tvingas ta mina problem på allvar. För att omvandla funderingar till ord krävs det att jag vänder och vrider på tankarna och tittat på dem från flera håll. Medvetenhet är första steget till läkning.

För det andra kanske någon där ute känner igen sig och sina problem. Även om jag inte kan bota någon genom att skriva i en blogg, så kanske det kan ge någon form av tröst att veta att man inte är ensam. Jag finner själv värme från de kommentarer jag fått från er läsare. Oavsett om ni är friska eller sjuka.

För det tredje! Jag vill bli läst. Jag vill bli ifrågasatt. Jag gillar när människor tycker. Dom behöver inte tycka som jag – bara dom tycker något. Om ni läsare lämnar min blogg med avsky, medlidande, irritation eller glädje spelar egentligen inte så stor roll. Bara ni inte lämnar den med likgiltighet. Tyck något. Då blir jag glad.

Jag vet att medlemmar i min familj läser min blogg. Jag vet att flera nära vänner läser min blogg. Det gör det hela både svårare och lättare. Svårare därför att det ofta är dom man vill gömma sina problem för. Lättare för att det är dom som måste få veta sanningen.

Nu vet ni varför jag bloggar. Varför mina texter är omusikaliska och självutlämnande. Varför jag kommer fortsätta blogga.

Kram på er allihopa!

Jag har fortsatt att proppa i mig Tiparol för ryggvärken. Medicinen tar även död på mycket av min smärta i foten. Men som alltid finns det en baksida till allt. Inte bara känseln på ömma ställen minskar. Även läppar och tunga domnar en aning, så man sluddar lite när man pratar. Det låter som om man inte är nykter. Som under en fylla. En medicinfylla.

Tyvärr blir vardagen lidande då jag darrar, svettas och har svårare än vanligt att sova. Jag ska trappa ner på pillren under veckan. Allt bra har ett slut. Det kommer göra lite ondare igen, men jag kommer må bättre på andra plan. Visst är det kul att vara lite sluddrig en kortare period, men man ledsnar rätt snart. Ledsnar på medicinfyllan.

Sportlovet är över. Slut för den här gången. Slut för i år. Trots att min dotter hann göra massor av saker och hade en jättebra ledighet, skulle vi ha behövt en vecka till. Rättare sagt – jag skulle behövt en vecka till. En extra timme i sängen på morgonen och mindre tjat vid läggdags är värt mycket för mig. Jag är ju tyvärr väldigt bekväm av mig. Hmm, lat är nog en bättre beskrivning. Lat som en mask. En latmask.

Ikväll tänker jag skippa teven och istället plöja igenom någon bok. Vanligtvis läser jag inte förrän senare på natten men jag ska göra ett undantag. Kanske blir jag tröttare av en bok än av komedirepriser på teve. Kanske tröttnar spökena på att hålla mig vaken. Kanske jag kan sova utan sömnpiller inatt. Nej, såklart inte. Det vore för enkelt. Och livet är aldrig för enkelt.

Aj fan! Vaknade med värk i hela kroppen. Inte konstigt efter gårdagens slit och släp. Hade tänkt fortsätta med städning och rumsbyte idag men det kommer kräva stora doser smärtstillande. Jaja, det får bli ännu en natt utan sömn. Ännu en dag med klåda och svettningar. Ännu en dag med en urinblåsa som hos en gammal gubbe. Jaja, ännu ett våroffer.

Min fru och jag har en av våra sällsynta barnfria nätter på gång. Vore synd att vara fullproppad med värktabletter då. Medicinen tar ju inte bara bort smärta – även njutning. Man fungerar helt enkelt inte så bra i samkväm… För bortdomnad för ett fuck.

Passade på att ställa mig på vågen innan den städades bort. Glädjande är att jag inte gått upp i vikt. Mindre glädjande är att jag inte gått ned i vikt. Allt i livet tycks gå upp och ned utom vikten som är konstant. Jämntjock i livets berg och dalbana. Kanske enda sättet att sänka sitt BMI (Body Mass Index) är att försöka bli längre… Å andra sidan så har världens starkaste man – numera deltagare i Let’s Dance – Magnus Samuelsson ett BMI på över 37 och han är fan inte fet.

Lite mer städning, sen tar jag helg. Fredag med TV, god mat och kanske några öl. Vill inte bli för full för ett fuck!

Trevlig helg!

Har offrat den kommande nattens sömn mot storstädning. Vår dotter har vuxit ur sitt rum och ska därför byta med mig och min fru. Jag kan knappt fatta hur mycket skräp man sparat under åren. Säckvis med urväxta kläder och skor, färdiglästa böcker och tidningar, anteckningar och skisser, skräp, skräp och mera skräp. Nu ryker allt. Ingen idé att blicka bakåt.

Vårstädning. Våroffer. Mitt i vintern.

För att klara av rumsbytet och allt skrubbande måste jag ladda upp med värkmedicin. Jag är nu fylld till bredden med Tiparol, ett morfinderivat som jag egentligen inte tål. Jag svettas och skakar, är törstig och irriterad. Jag är konstant kissnödig, men har svårt att få ur mig något. Sömn är inte att tänka på. Hela kroppen är i uppror. Men! Det är effektivt mot smärta. Jag har inte alls samma värk som vanligt. Jag kan städa och feja som aldrig förr. Jippi!

Hittade under röjningen ett par gamla plattor med den svenska sångerskan Erika. Kände mig tvingad att lyssna igenom låtarna för att höra varför jag köpt skivorna. Döm om min förvåning då jag fann mig själv sjunga med i texterna. Jag hade glömt bort att jag kom ihåg Erika. Trallvänligt, jo jag tackar. Om man bortser från nostalgitripparna lyssnar jag för tillfället på den brittiska posångerskan Lily Allen. Kul och lite knäpp musik.

Eftersom jag inte kommer sova inatt ska jag försöka ladda hem några bra filmer. Jag är torsk på skräck. Skräck utan aliens. Skräck utan djur. Skräck med människor som skadar och dödar andra människor. Saw, Hostel, Eden Lake, The Girl Next Door – det är min tekopp.

Nu vankas det kaffe och negerbollar. Ha det bra vänner: