Äntligen en veckas vila. Kan man ju tro! Min dotter är ledig från skolan hela veckan. Detta innebär att jag är ledig från hämtning och lämning. Kan man ju tro. Det visade sig att hela lovet är späckat med diverse aktiviteter som ingalunda är på gångavstånd för en åttaåring. Kul för henne. Är hon glad blir jag glad så…

Jag har ätit upp första omgången viktminskningspiller (liposinol) utan positiva resultat. Övervikten är konstant. Prövotiden är antagligen för kort för att kunna dra några slutsatser, men jag hade nog hoppats på ett tydligare resultat. Liposinol är ett fettreducerande preparat som fungerar(?) genom att det suger upp en del av fettet i födan som då hamnar i avföringen istället för runt midjan. Nästa test får bli fettförbrännande och kolhydratblockerande medel. Motion? Nej tack!

Jag måste nog även ändra mina mat(o)vanor. Jag äter en till två gånger per dag. Första maten intar jag strax före Bolibompa tillsammans med resten av familjen. Efter det blir det eventuellt en tur i kylskåpet någon gång mellan två och 5 på natten. Inte optimalt! Inte bra alls. Under förmiddagarna intar jag endast kaffe, snus och mediciner. Inte heller bra.

Mitt psyke känns för tillfället ganska stabilt. Ångesten är under kontroll. Sömnen infinner sig tack vare piller varje natt. Önskar att jag kunde dämpa håglösheten också. Önskar att jag åter kunde få ett sug efter att få saker gjorda. Jag är trött på att skjuta allt framför mig. Trött, men inte tillräckligt trött för en förändring. Eller för trött för att ändra. Så trött…

Jag tackar för den feedback jag fått på min blogg. Det värmer. Tack!

Jag vill passa på att önska mina läsare en trevlig Alla Hjärtans Dag. Själv tänker jag ta med mig familjen och några vänner på restaurangbesök. Har bokat bord på vårt lokala grekiska hak.

Efter händelserna förra helgen har jag lovat mig själv (och min fru) en lugn helg. Lutar åt melodifestival och läsk i soffan. Kvällen kommer med stor sannolikhet avslutas med några timmars onlinepoker. Jag kanske till och med vaknar utvilad imorgon. Hmm, antagligen inte…

Ha det bra. Vi hörs imorgon.

Hade en supertrevlig helg i sällskap av många goda vänner. Lite idrott (för dom andra), god mat, god dryck – allt som behövs för att må bra. Men såklart även allt som behövs för att må dåligt. Riktigt dåligt! Jag vaknade således på natten mellan lördag och söndag och befann mig i en trång etta utan kök. Ja, utan allt om man bortser från en kall galonmadrass. Hade man inte bakfylleångest innan så fick man det i alla fall då man insåg att man blivit omhändertagen av polisen. Bra jobbat Örjan! Oj, vad alla kommer att bli stolta nu.

Min trotsiga vana troget så hade jag kastat ned madrassen på golvet i ett tyst myteri. Det väckte en del irritation hos övermakten och fick mig att känna mig mindre förödmjukad… för en sekund eller två.

Det är märkligt att man kan förstöra en trevlig helg på ett sådant omoget sätt. Jag är ju trots all 37 år gammal och borde vid det här laget ha lärt mig ett och annat om min alkoholtålighet – eller snarare brist på densamma. Ständigt påminns man om sin egna brister. Det är i och för sig både bra och dåligt – men mest jobbigt.

Att påstå att jag mår bra just nu vore såklart att ljuga. Jag mår skit! Piss! Har tack och lov ett nyöppnat paket sömntabletter, och en bunt sköna ångestdämpande piller, men det får nog betecknas som konstgjord andning. Som vanligt. Medicinera sig tills man fungerar hyffsat, men aldrig rota i varför man mår dåligt. Sån är jag. Sån är Örjan. Både bra och dålig!

Tyvärr påverkar den här typen av hyss sömnen under alldeles för lång tid framåt. Det vet jag sedan tidigare. Till slut är det bortglömt, eller i alla fall utsuddat nog för att inte tränga på i huvudet varje natt. Tills dess är det bara att bita ihop. Äta sin sömntablett och bita ihop.

Fan att man aldrig lär sig!

Läste nyligen en av professor Leif GW Perssons krönikor i Expressen (länk) om hur han överkonsumerar sprit under sommaren och hösten för att tysta rösterna i sitt huvud. Dessutom frossar han i mat under dessa perioder. Jag dömmer ingen. Absolut inte professor Persson. Fantastiskt om metoden fungerar för honom. Grattis GW! Otur att jag inte kan göra samma sak. Eller kankse är det tur. Jag tor inte jag skulle klara av att gå in i dom nyktra och nyttiga perioder. Det kräver nog betydligt mer mental styrka än jag äger.

Nu är det förvisso inte så att jag hör röster i huvudet (än), så våra problem kanske inte är jämförbara. Jag vet dock att jag somnar lättare om jag är full och mätt, så sprit och mat är hur som helst ett fungerande recept. Då jag vantrivs med min nuvarande övervikt, och då jag blir alltför sjuk dagen efter en fylla, så är det i alla fall inget jag kan använda mig av dagligen. Det är därför jag tämjer mina demoner med sömnmedicin.

Jag har ätit sömnpiller kontinuerligt under flera år. Det har hittills inte varit några problem att få mina läkare att skriva ut nya recept. Om man läser på FASS.se ser man dock att: ”Behandlingstiden varierar vanligen från några dagar och upp till två veckor, med ett maximum på fyra veckor, inklusive utsättningsprocessen.”. Jag har alltså ätit medicinen minst 40 gånger så länge som maximal behandlingstid, utan att någon egentligen undrat varför jag inte kan sova. Antar att det säger minst lika mycket om svensk psykvård som om mig…

Nu ska jag rota runt på nätet efter några bra filmer som kan hålla mig och mina nattliga demoner sällskap några timmar. Till slut är vi ändå ensamma – jag, mina rastlösa ben, svettningarna och de sjuka funderingarna som snurrar i mitt trötta huvud.

Sov gott! Det är ni värda.

Vet inte om jag är i en mental upp- eller nedförsbacke för tillfället. Vet inte vilket jag föredrar. Uppförsbackar är jobbiga, men man vill heller inte att det ska gå nedåt – mot en ännu lägre botten. Hur som helst så är vikten konstant hög, humöret konstant dåligt och sömnen aningen bättre.

Skulle nog må bra av lite förändringar i vardagen. Kanske borde jag skaffa mig en hobby. Problemet är att jag har – och alltid har haft - svårt att intressera mig för något en längre tid. Jag brinner i början, men falnar ganska snart. Sen behövs såklart intressen för att ha en hobby. Jag vet ärligt talat inte vad jag är intresserad av. Är jag intresserad av något alls? Visst, jag fascineras av illegal handel och organiserad brottslighet – men det blir antagligen för påfrestande att ha det som fritidssysselsättning. I och för sig kunde jag börja med en en studieresa till Neapel för att fördjupa mig i ämnet.

Måste byta musik i mp3-spelaren innan jag lägger mig. Har provat allt. Precis allt. Men just nu känns ingen artist eller grupp riktigt bra. Jag provade till och med att lyssna på Celine Dion härom natten. Japp, ni läste rätt. Vad gör man inte för att hitta den perfekta sängpartnern? Jag har ju hört en del bra om den kanadensiska storsångerskan, men tyvärr levde hon inte upp till ens mina lågt satta förväntningar. En vacker och stark röst väger inte upp ointressanta texter och urtråkig musik. Det slutar väl med att jag laddar lurarna med någon gammal 80-talsrock som man lyssnat sig trött på för årtionden sedan.

Förresten, jag kan ha hittat en (till) förklaring till mitt dåliga psykiska och fysiska tillstånd. Mer om det nästa gång vi hörs.

Vet inte vad som hänt de senaste dagarna. Jag har varit sjukligt trött och inte kunnat vara vaken några längre stunder i sträck. Jag sover inte djupt. Jag kanske kan kalla det slummer. Jag drömmer hela tiden och vaknar ofta och vet inte vad som är verkligt och vad som är dröm. Känns overkligt att sova så mycket då man är van att knappt sova alls. Lagom är tydligen för mycket begärt? Lagom är tydligen inget för mig!

Jag har tagit mina viktminskningspiller i tre dagar nu, men inte märkt nån skillnad. Hur lång tid tar det? Ska jag behöva vänta länge innan jag ser resultat? Hade hoppats att man skulle vara i topptrim vid det här laget. Kanske måste minska på nattmackor, gräddrätter och pizzor… Får väl se om det hänt något innan badbyxesäsongen drar igång.

Måsten erkänna att jag är lite låg för tillfället. Även enkla vardagssaker känns jobbiga. Jag har svårt att känna riktig glädje. Förhoppningsvis är jag i bättre psykisk balans imorgon, så jag kan skriva om något positivt för en gångs skull.

På återseende imorgon. Sov gott!

I min jakt på lägre kroppsvikt har jag nu beslutat mig för att börja äta Liposinol – en fettblockerande tablett som även sägs dämpa aptiten. Även bra för att minska kolesterolvärdena i blodet. Låter superduper tycker jag. Kanon! Känner mig redan smalare.

I ett senare skede kan jag även tänka mig att kombinera Liposinol med preparat som Lepigen (fettförbrännare) och Reduxin (kolhydratblockerare). Motion kommer som vanligt inte ingå i projektet.

I går kväll tog jag min vanliga dos sömnmedicin ovanligt tidigt. Tänkte det kunde vara skönt att somna skapligt. Det gick ju såklart på tok! Knas! Fick gå upp och titta på tv några timmar istället. När jag sen fyllde på med ytterligare en sömndos vid fyrarycket så somnade jag såklart. Inga problem. Värre var det när jag skulle gå upp i morse. Helt väck! Som en avliden! Vägrade vakna. Well, nu är jag i alla fall vaken. Inte pigg, inte speciellt glad, men vaken.

Fredag idag. Det borde ju firas. Lutar åt ett parti poker hos någon kompis. En flaska sprit, en kortlek och ett gäng vänner. Det blir perfekt.

Skål vänner, och trevlig helg!

Inte mycket har hänt de senaste dagarna. Min vikt är konstant, min sömn funkar skapligt och min vardag är trist. Viktproblemet ska jag ta hand om snarast. Det blir nya piller i hemapoteket redan till helgen skulle jag tro. Givetvis är detta ett långsiktigt projekt – kanske livslångt – men alla resor börjar med ett första steg.

Angående den tidigare nämnda jakten på dopamintillskott verkar jag tillfälligt ha gått in i en återvändsgränd. Tydligen kan inte substansen dopamin tillföras hursomhelst. Det tas helt enkelt inte upp av kroppen om man skulle äta eller injicera det. Jakten fortsätter således på något ämne (eller aktivitet) som ökar kroppens egen utsöndring av substansen.

Just nu har jag nästan för många ämnen som känns viktika att skriva om. Resultatet blir att inget hamnar på print. Tvärtemot min fiktiva hjälte Tony Soprano som anser att ett felaktigt beslut är bättre än inget beslut, väljer alltså jag obeslutsamhet. Var inte oroliga dock – förr eller senare lämnar jag ut hela mig själv här. Hela mig själv i all sin smuts och galenhet.

I lurarna i natt: Lutar nog åt Pink Floyds gamla live-platta Pulse från 1995. Ett musikaliskt mästerverk och ett bevis på att rösten inte är allt…

Vi hörs snart igen.

Japp, nu börjar det. Första gången som det är på riktigt. På allvar. Jag lovar. Jag tänker gå ned i vikt. Så, då var det sagt. Visst ska jag lära mig spanska, nån gång. Visst ska jag lära mig spela piano, nån gång. Men gå ned i vikt – det ska jag göra nu… eller snart i alla fall.

Jag vill helst lyckas i min viktnedgång utan motion och utan ändrade matvanor. Svårt, jag vet. Men en desto större utmaning. Motion går bort för att det… hmm… jag är helt enkelt inte gjord för hårda fysiska aktiviteter. Matvanorna är ju svåra att ändra då man lever i en familj. Jag vill ju inte tvinga dom övriga att bryta sitt mönster bara för att jag är överviktig. Dessutom tycker jag min nuvarande kost är god.

Det som återstår är alltså någon form av plastiskkirurgiskt ingrepp, alternativt medicinering. Då en operation inte ligger ekonomiskt rätt i tiden just nu har jag bara piller kvar att välja på. Då så, bara att hitta rätt bland alla tusentals viktminskningspreparat och ta steget ut i det nya lättare livet.

Har förstås börjat kolla runt en del på nätet. Många pillerhandlare är stora i sina löften och framgången är i princip given redan efter någon dag. Dock innehåller ofta det finstilta krav på motion och smal-diet för att medlet ska hjälpa… Jo, men då behöver jag ju egentligen inte deras produkt.

Eventuella resultat (positiva som negativa) kommer löpande postas här i bloggen. Så välkomna att följa min kamp mot mina viktdemoner.

Har sovit som en stock de senaste nätterna. Givetvis med hjälp av sömntabletter, men ändå… Känner mig dock aldrig utvilad. Vet inte hur det kommer sig. Kanske är det så det ska vara…

Jag tror att jag lider av Restless Legs Syndrome (RLS). Rättare sagt, jag VET att jag lider av RLS. Speciellt nattetid. Jag har legat och sparkat under täcket i massor med år, men aldrig gjort den självklara kopplingen till det som på svenska benämns rastlösa ben. Jag ska inte påstå att mina sömnproblem enbart är ett resultat av krypningar och obehag i benen, men visst är det en faktor. En fet faktor. En stor fet faktor!

Nu när jag självdiagnositerat mig med en vanligt förekommande sjukdom känns tillvaron genast lite enklare. För det första delar man problemet med andra – upp till 10% av befolkningen enl. wikipedia. För det andra kanske man kan lindra symtomen genom ändrad livsstil –  eller mer troligt – genom medicinering. Vanliga orsaker till RLS är tydligen järnbrist, dopaminbrist eller graviditet. Jag kan nog utesluta järnbrist (baserat på min kost) och förmodligen även graviditet (baserat på bl.a. mitt kön). Nu återstår endast att leta dopaminer. Nån som har några till salu?

 
Susning.nu skriver att ”Dopamin är ett signalämne i hjärnan och ett av hjärnans ”glädjeämnen”. Det är dopaminet som gör att vi mår bra och ger oss lyckostunder i livet./…/” Att fylla på med mer dopamin skulle alltså kunna göra mig både gladare och mindre trött. Vilken jävla vinst! Win-win. Hoppas bara att det är så enkelt. Men varför skulle det vara så…?

Man kan även läsa att det kan finnas kopplingar mellan RLS och ADHD (källa: Internet). Medan det första eventuellt kan förklara mina sömnbesvär skulle det andra kunna förklara en hel del annat…

Är jag ett bokstavsbarn nu? Ett vuxet bokstavsbarn? En bokstavsvuxen?