Dagarna och livet glider så sakteliga framåt. Varje dag ersätts av en ny liknande dag. Alla läggs de i till mitt förflutna på vägen mot döden. Ingen dag är den andra lik. Alla dagar likadana.

Redan är det en bit in i januari. Eller redan och redan. Det kom väl i rätt tid antar jag. Ingen större överraskning egentligen. Vet inte varför jag sa så… Om året är indelat i dåliga och mindre dåliga månader, måste januari tillhöra de dåliga. Inte tillräckligt med snö för att skicka barnen till pulkabacken. Inte tillräckligt torrt och varmt för att det ska vara skönt att ta en promenad med hunden. Inte tillräckligt kallt för att slicka fast sig på en lyktstolpe. Inte tillräckligt någonting…

Det är bara att bita ihop och härda ut. Vips så är det februari. Ytterligare en av årets dåliga månader.

Jag gråter aldrig, men skulle nog behöva. Jag tror att det skulle vara skönt ibland. Kanske har jag fel.

Min dotter är 8 år och gråter när hon slår sig, och ibland när hon inte får som hon vill. Men jag gråter aldrig.

Min fru får tårar i ögonen till dom flesta doku-såpor, dokumentärer, filmer och tv-serier. Oavsett om det är ett sorgligt, lyckligt, roligt eller allvarligt så sitter hon där med fuktade ögon. Men jag, jag gråter aldrig.

Det är inte så att jag saknar empati. Jag har förmågan att känna medlidande. Jag kan glädjas åt andras lycka och framgång. Jag får också ont om jag slår mig. Ledsen och nedstämd känner jag mig titt som tätt. Men gråter – det gör jag aldrig.

Min dotter har – enligt egen utsago – sett sin far i tårar en gång. Det var när hon hade öroninflamation och en kvackare på akuten nonchalerade och skickade hem oss utan åtgärd. Då grät jag.

Jag är av uppfattningen att vi alla kan må bra av lite gråt ibland.

På återhörande kära läsare. Nu ska jag gå och hacka en lök!

Julen är över för den här gången. Jag överlevde såklart. Fick till och med nån julklapp. Åt återigen lite för mycket mat och drack för mycket snaps. Konstigt att man aldrig lär sig. Konstigt att man upprepar sina misstag. Årets överkonsumtion av julsprit ledde senare fram till en jobbig situation där min dotter ifrågasatte mitt drickande. Händelsen kommer senare tas upp i en egen bloggpost.

Nu blickar jag fram mot nyårsafton. Troligen har jag skruvat upp förväntningarna för högt som vanligt. Inte så att jag har för vana att hamna på tråkiga fester utan att jag allt som oftast överförfriskar mig själv redan tidigt på kvällen. Trist att jag alltid överskattar min kapacitet. Årets firande blir i goda vänners lag med raketer, fyrhjulingar och badtunna. Barnfritt! Jo jag tackar.

Dygnsrytmen är ännu mer trasig nu när min dotter har lov från skolan. Vet inte varför jag somnar senare av hennes ledighet, men så är det i alla fall. Imorse hann nog klockan bli en bit efter sex innan jag till slut vann över vakenheten. Det blev några oroliga och drömfyllda timmars sömn innan det var dags att kliva upp. Bättre än inget.

God fortsättning på er alla. Tänk på att det bara är ett halvår kvar till midsommar. Hopp fadde rallan lej!

Så var det dags igen. Julen står för dörren. Dopparedagen. Kristendomens största helg. Ett barn är fött på denna dag. Hallaluja.

Det är svårt att vara äkta sur när alla runt omkring en är så jävla glada. Speciellt alla barn. Så jag spelar med. Tar på mig rollen av en glad pappa. Spelar den med bravur. Gömmer sanningen lång in där ingen kan hitta den.

Jag har full förståelse för alla dom som gått i skola eller jobbat hela hösten och äntligen får lite extra ledighet. Såklart dom är glada. Personligen har jag ingen ledighet. Inget jobb. Varken eller. Och samtidigt både och. Som pokerspelare kan jag inte planera min ledighet. Inte på min nivå i alla fall. Inga miljoner på banken eller i madrassen. Kortsiktigt spelande för att överleva den närmsta framtiden är det som gäller. Min melodi. Min kopp med tea.

Nu ska granjäveln in och kläs, för att sedan stå och barra i till sent i januari. Ingen av klapparna under kulorna och glittret är till mig. Jag har inte varit snäll i år.

Botten upp kära vänner! Nu firar vi jul!

Ständigt hör man talas om galningarna. Psykfallen. De som sökt psykiatrisk hjälp men inte fått någon. De som trots besök hos psyk-akuter och diverse terapimottagningar inte blivit tagna på allvar.

Kommer jag att bli en av dom? Kommer jag utveckla suicida tendenser eller kommer jag höra röster som tvingar mig att skada andra? En sak är i alla fall säker. Jag har sökt hjälp men inte fått annat än mediciner.

Denna blogg handlar ju om mig och mitt liv. Gammalt och nytt blandas med funderingar kring framtiden. Kanske blir jag ingen mördare. Kanske blir jag frisk av mig själv. Kanske får jag den hjälp jag behöver. Hur som helst så kommer den här bloggen lämna ett spår efter mig, Min kamp mot mina demoner nedskrivna och publicerade på nätet.

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt känner mig farlig för vare sig mig själv eller min omgivning. Men då jag sett människor – till synes stabilare än jag – som tappat greppet om verkligheten, så känns det vettigt att nedtecknar min situation i förebyggande syfte.

Jag måste säga att julen är en av dom där riktigt jobbiga perioderna på året. Visst, det är kul att alla är glada – barn som vuxna. Visst, det är väl kul att ungås med släkt och vänner. Och visst luktar granjäveln gott. Men all hets och stress från alla håll gör allt för att döda stämningen – och lyckas i de flesta fall.

Julklappar till barnen känns givet, men när det ska bytas vuxna emellan blir jag trotsig. Vuxna människor kan väl köpa det dom vill ha? Nej, istället ska alla sitta och låtsas att dom blir överlyckliga över allt trams dom får. Nej tack!

Nu ska jag inte späda på hysterin genom att tjata mer om julen. Det som är sagt är sagt, sen får det räcka.

Vi (eller dom) som överlever storhelgernas storhelg hörs i mellandagarna. Eller egentligen hörs vi nog innan dess.

God jävla jul på er allihop.

Kombinationen av ischias och värk i foten tvingade mig idag att ta till den stora klubban. Det tunga artelleriet. Storpotäten i form av mitt nödförråd av starka smärtstillande piller. Tyvärr får jag klåda, svettningar, krypningar och känner mig uppsvullen av dom. Detta plus att dom totalt omöjliggör sömn. Ska man vara vaken eller ha ont? I en utopi är svaret såklart vare sig, men världen är ju långt ifrån perfekt.

Det blir alltså nattpasset idag. Kvällsöppet. Uppesittarkväll. Sitter med TV:n på låg volym för att inte störa resten av familjen. Dom lever ju normala liv. 

Katten sover. Hunden sover. Bara husse är vaken.

Så till alla er vakna där ute. Ni är inte själva. Vi är många sjuka djävlar här ute.

God natt, och sov så gott.

Eller egentligen stånd utan recept. Jag var i Turkiet för ett tag sedan och kunde inte motstå frestelsen att köpa på mig ett gäng blåa piller. Japp, just dom blå pillren. Även om jag inte har något behov av dom (än så länge i alla fall), så vill jag ju prova dom. En femtimmarserektion är ju kul i utbildningssyfte om inte annat…

Har ännu inte provsmakat min mirakelmedicin. Lider ju av högt blodtryck. Spelar det någon roll? Man vill ju inte skjuta en åder i huvudet typ.

Klarar hjärtat av det? Klarar hjärnan av det? Klarar frugan av det?

Sömn är ett normalt tillstånd då en organism en kortare tid är synbart medvetslös och oresponsiv för stimuli. [...] mycket pekar på att det är en återhämtningsperiod då kroppen kan vila och läka medan hjärnan bearbetar intrycken från den föregående vakenhetsperioden. Uppgifter från Wikipedia

Föregående natt tog jag min vana troget en sömntablett och lade mig till sängs. Redan inom en timme visste jag att det inte skulle gå att somna. Ingen idé. Slöseri med tid. Slöseri med medicin. Lika bra att tillfälligt ge upp.

Ut i fåtöljen, på med datorn. På med TV:n. På med musiken och i med lurarna In med en ny snus. Ut på nätet. Härliga Internet. Undrar vad man gjorde förr för att fördriva tiden?

Nytt försök. Nytt piller. Med dubbel dos i kroppen somnade jag äntligen. Dock blir natten full av konstiga drömmar och svettiga lakan. Men hellre det än att vara vaken. När klockan ringde imorse visste jag inget om nånting. Fattade noll. Satt med telefonen i handen och hade fått för mig att jag inte fick stänga av den. Helt väck. Vaken eller inte? Vakensömn? Drömmande vaken. Tur att min fru ryckte in och avslutade larmsignalen och sa åt mig att lägga mig igen. Tack för hjälpen.

Jaha, så har det slutligen hänt. Jag vissta att dagen skulle komma, men inte så snart. Eller snart och snart… Efter tre år med sömntabletter har effekten slutligen upphört. Eller i alla fall minskat såpass att jag inte somnar av dom längre. Det går såklart att exprementera med högre doser, men då räcker inte paketet månaden ut. En no-win-situation.

Nu ska jag väl flika in att jag faktiskt inte äter sömnmedecin varja natt. Bara dom nätter jag lägger mig nykter, och det gör jag majoriteten av dygnen – än så länge.

Givetvis borde jag ta reda på, och åtgärda roten till sömnsvårigheterna, men som alla vet är det enklare att ta ett piller då och då – i alla fall så länge dom fungerar. Får sätta upp en terapitid på min att-göra-lista.

John Blund! Varför vänder du mig ryggen?