I tidigare inlägg har jag nämnt att min ben brukar domna bort ibland. Detta gäller då i första hand baksidan av låren. Min gissning då har varit att det hänger samman med min ischias. Det tor jag fortfarande. Om jag nu har ischias – annars vete fan. På senare tid har dock min högra arm börjat domna bort. Jag känner igen känslan. Jag har haft den förut. För ungefär elva år sedan.

Efter en motorcykelolycka i slutet av 90-talet slutade min ena arm att fungera. Några nerver hade fått en smäll och ville inte längre vara med. Det började som en outhärdlig smärta i överarmen. Dygnet kretsade kring medicinutdelningen och de lindrande sprutor jag fick var fjärde timme. Jag sov inte. Jag låg bara och vred mig, gnydde och tittade på klockan. Tre och en halv timme kvar. Tre timmar kvar… Armen låg under tiden som en orörlig död kroppsdel som jag var oförmögen att använda.
Två super-duper-nervexperter kallades in och gjorde en grundlig undersökning. Efter avklarat förvärv kom de in till mig på salen och berättade (som om det gällde huruvida jag ville ha kaffe eller te) att: ”Du är lam i armen och den kommer alltid förbli lam. Det finns inget vi kan göra. Hej då.” Med kroppen redan i uselt skick och psyket på sparlåga innebar såklart beskedet extra nedstämdhet och uppgivenhet.

Någon månad senare var experterna bevisade fel då jag åter kunde röra min arm. Det dröjde inte länge till innan jag hade återfått full rörlighet, funktionalitet och styrka i armen. Vägen dit var dock enormt jobbig. Framförallt psykiskt. Om de i alla fall gett mig ett litet hopp att hålla mig fast i. Ett lyckligt slut på en ansträngande period. Expertjävlar!

Det här var hur som helst elva år sedan. Jag tror inte domningen av min arm nuförtiden har något med den gamla lama armen att göra. Men jag kan inte låta bli att ibland fundera i de banorna. Tänk om det kommer tillbaka…