Så har man fyllt 37 och är väl – om inget oförutsett inträffar – ungefär mitt i livet. Mitt emellan födsel och död. En man i sina bästa år. Livets glansdagar. Eller?

Om det här är de bästa åren så ser jag med ångest och bävan fram emot resten av livet. 37 år och lider av oräkeneliga krämpor. Både psykiska och fysiska. Både verkliga och inbillade.

Kanske (antagligen) behövs det mer än en blogg för att hantera sina demoner, men det är i alla fall något. En början. Första steget på en resa.

En resa till vägens ände.

Mitt namn är Örjan. Det har alltid varit Örjan. Namnet under vilket jag skaffat kompisar och familj. Namnet jag döptes in i kristendomen med. Namnet jag i ateismens anda dömts till döden med.

Välkomna att delta i min resa.