Läste nyligen en av professor Leif GW Perssons krönikor i Expressen (länk) om hur han överkonsumerar sprit under sommaren och hösten för att tysta rösterna i sitt huvud. Dessutom frossar han i mat under dessa perioder. Jag dömmer ingen. Absolut inte professor Persson. Fantastiskt om metoden fungerar för honom. Grattis GW! Otur att jag inte kan göra samma sak. Eller kankse är det tur. Jag tor inte jag skulle klara av att gå in i dom nyktra och nyttiga perioder. Det kräver nog betydligt mer mental styrka än jag äger.

Nu är det förvisso inte så att jag hör röster i huvudet (än), så våra problem kanske inte är jämförbara. Jag vet dock att jag somnar lättare om jag är full och mätt, så sprit och mat är hur som helst ett fungerande recept. Då jag vantrivs med min nuvarande övervikt, och då jag blir alltför sjuk dagen efter en fylla, så är det i alla fall inget jag kan använda mig av dagligen. Det är därför jag tämjer mina demoner med sömnmedicin.

Jag har ätit sömnpiller kontinuerligt under flera år. Det har hittills inte varit några problem att få mina läkare att skriva ut nya recept. Om man läser på FASS.se ser man dock att: ”Behandlingstiden varierar vanligen från några dagar och upp till två veckor, med ett maximum på fyra veckor, inklusive utsättningsprocessen.”. Jag har alltså ätit medicinen minst 40 gånger så länge som maximal behandlingstid, utan att någon egentligen undrat varför jag inte kan sova. Antar att det säger minst lika mycket om svensk psykvård som om mig…

Nu ska jag rota runt på nätet efter några bra filmer som kan hålla mig och mina nattliga demoner sällskap några timmar. Till slut är vi ändå ensamma – jag, mina rastlösa ben, svettningarna och de sjuka funderingarna som snurrar i mitt trötta huvud.

Sov gott! Det är ni värda.

I min jakt på lägre kroppsvikt har jag nu beslutat mig för att börja äta Liposinol – en fettblockerande tablett som även sägs dämpa aptiten. Även bra för att minska kolesterolvärdena i blodet. Låter superduper tycker jag. Kanon! Känner mig redan smalare.

I ett senare skede kan jag även tänka mig att kombinera Liposinol med preparat som Lepigen (fettförbrännare) och Reduxin (kolhydratblockerare). Motion kommer som vanligt inte ingå i projektet.

I går kväll tog jag min vanliga dos sömnmedicin ovanligt tidigt. Tänkte det kunde vara skönt att somna skapligt. Det gick ju såklart på tok! Knas! Fick gå upp och titta på tv några timmar istället. När jag sen fyllde på med ytterligare en sömndos vid fyrarycket så somnade jag såklart. Inga problem. Värre var det när jag skulle gå upp i morse. Helt väck! Som en avliden! Vägrade vakna. Well, nu är jag i alla fall vaken. Inte pigg, inte speciellt glad, men vaken.

Fredag idag. Det borde ju firas. Lutar åt ett parti poker hos någon kompis. En flaska sprit, en kortlek och ett gäng vänner. Det blir perfekt.

Skål vänner, och trevlig helg!

Japp, nu börjar det. Första gången som det är på riktigt. På allvar. Jag lovar. Jag tänker gå ned i vikt. Så, då var det sagt. Visst ska jag lära mig spanska, nån gång. Visst ska jag lära mig spela piano, nån gång. Men gå ned i vikt – det ska jag göra nu… eller snart i alla fall.

Jag vill helst lyckas i min viktnedgång utan motion och utan ändrade matvanor. Svårt, jag vet. Men en desto större utmaning. Motion går bort för att det… hmm… jag är helt enkelt inte gjord för hårda fysiska aktiviteter. Matvanorna är ju svåra att ändra då man lever i en familj. Jag vill ju inte tvinga dom övriga att bryta sitt mönster bara för att jag är överviktig. Dessutom tycker jag min nuvarande kost är god.

Det som återstår är alltså någon form av plastiskkirurgiskt ingrepp, alternativt medicinering. Då en operation inte ligger ekonomiskt rätt i tiden just nu har jag bara piller kvar att välja på. Då så, bara att hitta rätt bland alla tusentals viktminskningspreparat och ta steget ut i det nya lättare livet.

Har förstås börjat kolla runt en del på nätet. Många pillerhandlare är stora i sina löften och framgången är i princip given redan efter någon dag. Dock innehåller ofta det finstilta krav på motion och smal-diet för att medlet ska hjälpa… Jo, men då behöver jag ju egentligen inte deras produkt.

Eventuella resultat (positiva som negativa) kommer löpande postas här i bloggen. Så välkomna att följa min kamp mot mina viktdemoner.

Har sovit som en stock de senaste nätterna. Givetvis med hjälp av sömntabletter, men ändå… Känner mig dock aldrig utvilad. Vet inte hur det kommer sig. Kanske är det så det ska vara…

Jag tror att jag lider av Restless Legs Syndrome (RLS). Rättare sagt, jag VET att jag lider av RLS. Speciellt nattetid. Jag har legat och sparkat under täcket i massor med år, men aldrig gjort den självklara kopplingen till det som på svenska benämns rastlösa ben. Jag ska inte påstå att mina sömnproblem enbart är ett resultat av krypningar och obehag i benen, men visst är det en faktor. En fet faktor. En stor fet faktor!

Nu när jag självdiagnositerat mig med en vanligt förekommande sjukdom känns tillvaron genast lite enklare. För det första delar man problemet med andra – upp till 10% av befolkningen enl. wikipedia. För det andra kanske man kan lindra symtomen genom ändrad livsstil –  eller mer troligt – genom medicinering. Vanliga orsaker till RLS är tydligen järnbrist, dopaminbrist eller graviditet. Jag kan nog utesluta järnbrist (baserat på min kost) och förmodligen även graviditet (baserat på bl.a. mitt kön). Nu återstår endast att leta dopaminer. Nån som har några till salu?

 
Susning.nu skriver att ”Dopamin är ett signalämne i hjärnan och ett av hjärnans ”glädjeämnen”. Det är dopaminet som gör att vi mår bra och ger oss lyckostunder i livet./…/” Att fylla på med mer dopamin skulle alltså kunna göra mig både gladare och mindre trött. Vilken jävla vinst! Win-win. Hoppas bara att det är så enkelt. Men varför skulle det vara så…?

Man kan även läsa att det kan finnas kopplingar mellan RLS och ADHD (källa: Internet). Medan det första eventuellt kan förklara mina sömnbesvär skulle det andra kunna förklara en hel del annat…

Är jag ett bokstavsbarn nu? Ett vuxet bokstavsbarn? En bokstavsvuxen?

Ständigt hör man talas om galningarna. Psykfallen. De som sökt psykiatrisk hjälp men inte fått någon. De som trots besök hos psyk-akuter och diverse terapimottagningar inte blivit tagna på allvar.

Kommer jag att bli en av dom? Kommer jag utveckla suicida tendenser eller kommer jag höra röster som tvingar mig att skada andra? En sak är i alla fall säker. Jag har sökt hjälp men inte fått annat än mediciner.

Denna blogg handlar ju om mig och mitt liv. Gammalt och nytt blandas med funderingar kring framtiden. Kanske blir jag ingen mördare. Kanske blir jag frisk av mig själv. Kanske får jag den hjälp jag behöver. Hur som helst så kommer den här bloggen lämna ett spår efter mig, Min kamp mot mina demoner nedskrivna och publicerade på nätet.

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt känner mig farlig för vare sig mig själv eller min omgivning. Men då jag sett människor – till synes stabilare än jag – som tappat greppet om verkligheten, så känns det vettigt att nedtecknar min situation i förebyggande syfte.

Kombinationen av ischias och värk i foten tvingade mig idag att ta till den stora klubban. Det tunga artelleriet. Storpotäten i form av mitt nödförråd av starka smärtstillande piller. Tyvärr får jag klåda, svettningar, krypningar och känner mig uppsvullen av dom. Detta plus att dom totalt omöjliggör sömn. Ska man vara vaken eller ha ont? I en utopi är svaret såklart vare sig, men världen är ju långt ifrån perfekt.

Det blir alltså nattpasset idag. Kvällsöppet. Uppesittarkväll. Sitter med TV:n på låg volym för att inte störa resten av familjen. Dom lever ju normala liv. 

Katten sover. Hunden sover. Bara husse är vaken.

Så till alla er vakna där ute. Ni är inte själva. Vi är många sjuka djävlar här ute.

God natt, och sov så gott.

Eller egentligen stånd utan recept. Jag var i Turkiet för ett tag sedan och kunde inte motstå frestelsen att köpa på mig ett gäng blåa piller. Japp, just dom blå pillren. Även om jag inte har något behov av dom (än så länge i alla fall), så vill jag ju prova dom. En femtimmarserektion är ju kul i utbildningssyfte om inte annat…

Har ännu inte provsmakat min mirakelmedicin. Lider ju av högt blodtryck. Spelar det någon roll? Man vill ju inte skjuta en åder i huvudet typ.

Klarar hjärtat av det? Klarar hjärnan av det? Klarar frugan av det?

Sömn är ett normalt tillstånd då en organism en kortare tid är synbart medvetslös och oresponsiv för stimuli. [...] mycket pekar på att det är en återhämtningsperiod då kroppen kan vila och läka medan hjärnan bearbetar intrycken från den föregående vakenhetsperioden. Uppgifter från Wikipedia

Föregående natt tog jag min vana troget en sömntablett och lade mig till sängs. Redan inom en timme visste jag att det inte skulle gå att somna. Ingen idé. Slöseri med tid. Slöseri med medicin. Lika bra att tillfälligt ge upp.

Ut i fåtöljen, på med datorn. På med TV:n. På med musiken och i med lurarna In med en ny snus. Ut på nätet. Härliga Internet. Undrar vad man gjorde förr för att fördriva tiden?

Nytt försök. Nytt piller. Med dubbel dos i kroppen somnade jag äntligen. Dock blir natten full av konstiga drömmar och svettiga lakan. Men hellre det än att vara vaken. När klockan ringde imorse visste jag inget om nånting. Fattade noll. Satt med telefonen i handen och hade fått för mig att jag inte fick stänga av den. Helt väck. Vaken eller inte? Vakensömn? Drömmande vaken. Tur att min fru ryckte in och avslutade larmsignalen och sa åt mig att lägga mig igen. Tack för hjälpen.

Jaha, så har det slutligen hänt. Jag vissta att dagen skulle komma, men inte så snart. Eller snart och snart… Efter tre år med sömntabletter har effekten slutligen upphört. Eller i alla fall minskat såpass att jag inte somnar av dom längre. Det går såklart att exprementera med högre doser, men då räcker inte paketet månaden ut. En no-win-situation.

Nu ska jag väl flika in att jag faktiskt inte äter sömnmedecin varja natt. Bara dom nätter jag lägger mig nykter, och det gör jag majoriteten av dygnen – än så länge.

Givetvis borde jag ta reda på, och åtgärda roten till sömnsvårigheterna, men som alla vet är det enklare att ta ett piller då och då – i alla fall så länge dom fungerar. Får sätta upp en terapitid på min att-göra-lista.

John Blund! Varför vänder du mig ryggen?

Hur snabbt kan maten passera genom kroppen? Jag hinner knappt äta färdigt innan jag känner trycket byggas upp. Jag förstår ju att det inte kan vara den maten jag äter just då som vill ut – men något vill det… Jag hinner alltså lagom gå från bordet direkt in på muggen.

Det är inte bara en svag känsla – det är akut rännskita det handlar om. Vad beror detta fenomen på? Kryddorna, laktosintolerans, för snabbt intag?

Måste försöka komma ihåg att söka en lösning på detta! Får väl surfa runt lite.

I övrigt är allt som vanligt. Sömnlösheten håller på att knäcka mig. Måste försöka få ett nytt recept på sömnmedicin. Jag gillar inte snön som kommit, och jag orkar knappt tänka på att byta till vinterdäck. Det är för kallt och för halt för att vara ute – så jag sitter kvar i fåtöljen.