Browsing the archives for the psykisk tag.


Svininfluensa

Kropp och hälsa

Om jag känner efter riktigt noga så känner jag mig nog inte helt kurrant. Lite snuvig, har ont i kroppen och nyser ofta. Som hobby-hypokondriker söker man såklart alla tecken på att man dragit på sig svininfluensan. Ju mer jag tänker på det, ju troligare är det att jag stötte ihop med någon förkyld mexican på Arlanda sist. Blir jag sveriges första bekräftade fall av pandemin? Bör jag beställa hem Tamiflu? Antagligen inte!

Är jag helt ärlig så är jag inte alls sjuk. I alla fall inte på det sättet. Kroppen är visserligen helt kass och psyket en krigszon, men annars så mår jag bra. Lite trött eftersom jag inte kunnat sova de senaste nätterna, men frisk är jag nog.

Sex snusar och lika många muggar kaffe. Det är vad jag fått i mig hittills idag. Måste ta tag i mina kostvanor. Borde egentligen inte vara så svårt. Det jobbiga är nog att komma igång. Önskar mig ett par mindre badbyxor till sommaren, så jag kan inte vänta för länge. Vilken dag som helst nu måste jag börja. Kanske inte just idag men, vilken dag som helst…
     Läste att bantningspillret Alli ska börja säljas receptfritt på Apoteket. Det ska jag prova! Äntligen något jag inte provat i kampen mot min övervikt. Lika bra att beställa ny garderob direkt.

 
6 Kommentarer

Avdomnad

Kropp och hälsa

I tidigare inlägg har jag nämnt att min ben brukar domna bort ibland. Detta gäller då i första hand baksidan av låren. Min gissning då har varit att det hänger samman med min ischias. Det tor jag fortfarande. Om jag nu har ischias – annars vete fan. På senare tid har dock min högra arm börjat domna bort. Jag känner igen känslan. Jag har haft den förut. För ungefär elva år sedan.

Efter en motorcykelolycka i slutet av 90-talet slutade min ena arm att fungera. Några nerver hade fått en smäll och ville inte längre vara med. Det började som en outhärdlig smärta i överarmen. Dygnet kretsade kring medicinutdelningen och de lindrande sprutor jag fick var fjärde timme. Jag sov inte. Jag låg bara och vred mig, gnydde och tittade på klockan. Tre och en halv timme kvar. Tre timmar kvar… Armen låg under tiden som en orörlig död kroppsdel som jag var oförmögen att använda.
Två super-duper-nervexperter kallades in och gjorde en grundlig undersökning. Efter avklarat förvärv kom de in till mig på salen och berättade (som om det gällde huruvida jag ville ha kaffe eller te) att: ”Du är lam i armen och den kommer alltid förbli lam. Det finns inget vi kan göra. Hej då.” Med kroppen redan i uselt skick och psyket på sparlåga innebar såklart beskedet extra nedstämdhet och uppgivenhet.

Någon månad senare var experterna bevisade fel då jag åter kunde röra min arm. Det dröjde inte länge till innan jag hade återfått full rörlighet, funktionalitet och styrka i armen. Vägen dit var dock enormt jobbig. Framförallt psykiskt. Om de i alla fall gett mig ett litet hopp att hålla mig fast i. Ett lyckligt slut på en ansträngande period. Expertjävlar!

Det här var hur som helst elva år sedan. Jag tror inte domningen av min arm nuförtiden har något med den gamla lama armen att göra. Men jag kan inte låta bli att ibland fundera i de banorna. Tänk om det kommer tillbaka…

3 Kommentarer

Upp eller ned

Personligt

Vet inte om jag är i en mental upp- eller nedförsbacke för tillfället. Vet inte vilket jag föredrar. Uppförsbackar är jobbiga, men man vill heller inte att det ska gå nedåt – mot en ännu lägre botten. Hur som helst så är vikten konstant hög, humöret konstant dåligt och sömnen aningen bättre.

Skulle nog må bra av lite förändringar i vardagen. Kanske borde jag skaffa mig en hobby. Problemet är att jag har – och alltid har haft - svårt att intressera mig för något en längre tid. Jag brinner i början, men falnar ganska snart. Sen behövs såklart intressen för att ha en hobby. Jag vet ärligt talat inte vad jag är intresserad av. Är jag intresserad av något alls? Visst, jag fascineras av illegal handel och organiserad brottslighet – men det blir antagligen för påfrestande att ha det som fritidssysselsättning. I och för sig kunde jag börja med en en studieresa till Neapel för att fördjupa mig i ämnet.

Måste byta musik i mp3-spelaren innan jag lägger mig. Har provat allt. Precis allt. Men just nu känns ingen artist eller grupp riktigt bra. Jag provade till och med att lyssna på Celine Dion härom natten. Japp, ni läste rätt. Vad gör man inte för att hitta den perfekta sängpartnern? Jag har ju hört en del bra om den kanadensiska storsångerskan, men tyvärr levde hon inte upp till ens mina lågt satta förväntningar. En vacker och stark röst väger inte upp ointressanta texter och urtråkig musik. Det slutar väl med att jag laddar lurarna med någon gammal 80-talsrock som man lyssnat sig trött på för årtionden sedan.

Förresten, jag kan ha hittat en (till) förklaring till mitt dåliga psykiska och fysiska tillstånd. Mer om det nästa gång vi hörs.

4 Kommentarer

Sömnen har kommit

Kropp och hälsa

Vet inte vad som hänt de senaste dagarna. Jag har varit sjukligt trött och inte kunnat vara vaken några längre stunder i sträck. Jag sover inte djupt. Jag kanske kan kalla det slummer. Jag drömmer hela tiden och vaknar ofta och vet inte vad som är verkligt och vad som är dröm. Känns overkligt att sova så mycket då man är van att knappt sova alls. Lagom är tydligen för mycket begärt? Lagom är tydligen inget för mig!

Jag har tagit mina viktminskningspiller i tre dagar nu, men inte märkt nån skillnad. Hur lång tid tar det? Ska jag behöva vänta länge innan jag ser resultat? Hade hoppats att man skulle vara i topptrim vid det här laget. Kanske måste minska på nattmackor, gräddrätter och pizzor… Får väl se om det hänt något innan badbyxesäsongen drar igång.

Måsten erkänna att jag är lite låg för tillfället. Även enkla vardagssaker känns jobbiga. Jag har svårt att känna riktig glädje. Förhoppningsvis är jag i bättre psykisk balans imorgon, så jag kan skriva om något positivt för en gångs skull.

På återseende imorgon. Sov gott!

4 Kommentarer

Psykfall

Personligt

Ständigt hör man talas om galningarna. Psykfallen. De som sökt psykiatrisk hjälp men inte fått någon. De som trots besök hos psyk-akuter och diverse terapimottagningar inte blivit tagna på allvar.

Kommer jag att bli en av dom? Kommer jag utveckla suicida tendenser eller kommer jag höra röster som tvingar mig att skada andra? En sak är i alla fall säker. Jag har sökt hjälp men inte fått annat än mediciner.

Denna blogg handlar ju om mig och mitt liv. Gammalt och nytt blandas med funderingar kring framtiden. Kanske blir jag ingen mördare. Kanske blir jag frisk av mig själv. Kanske får jag den hjälp jag behöver. Hur som helst så kommer den här bloggen lämna ett spår efter mig, Min kamp mot mina demoner nedskrivna och publicerade på nätet.

Jag vill poängtera att jag inte på något sätt känner mig farlig för vare sig mig själv eller min omgivning. Men då jag sett människor – till synes stabilare än jag – som tappat greppet om verkligheten, så känns det vettigt att nedtecknar min situation i förebyggande syfte.

Kommentera

Introduktion

Personligt

 

Så har man fyllt 37 och är väl – om inget oförutsett inträffar – ungefär mitt i livet. Mitt emellan födsel och död. En man i sina bästa år. Livets glansdagar. Eller?

Om det här är de bästa åren så ser jag med ångest och bävan fram emot resten av livet. 37 år och lider av oräkeneliga krämpor. Både psykiska och fysiska. Både verkliga och inbillade.

 

Kanske (antagligen) behövs det mer än en blogg för att hantera sina demoner, men det är i alla fall något. En början. Första steget på en resa.

En resa till vägens ände.

 

Mitt namn är Örjan. Det har alltid varit Örjan. Namnet under vilket jag skaffat kompisar och familj. Namnet jag döptes in i kristendomen med. Namnet jag i ateismens anda dömts till döden med.

 

Välkomna att delta i min resa.

1 Kommentar