Jag får ibland frågan varför jag bloggar om så personliga saker. Varför jag lämnar ut mig själv och mina demoner. Varför jag bloggar över huvud taget. Varför inte? Faktum är att om jag vore mer musikaliskt lagd så skulle jag säkert skriva musik om händelserna i mitt liv. Om jag vore begåvad med större tålamod skulle jag kanske skriva en bok istället. Men eftersom jag är som jag är så passar bloggformatet perfekt.

För det första fungerar det som terapi för mig själv. Om jag ska vara ärlig mot mina läsare tvingas jag vara ärlig mot mig själv. Jag tvingas ta mina problem på allvar. För att omvandla funderingar till ord krävs det att jag vänder och vrider på tankarna och tittat på dem från flera håll. Medvetenhet är första steget till läkning.

För det andra kanske någon där ute känner igen sig och sina problem. Även om jag inte kan bota någon genom att skriva i en blogg, så kanske det kan ge någon form av tröst att veta att man inte är ensam. Jag finner själv värme från de kommentarer jag fått från er läsare. Oavsett om ni är friska eller sjuka.

För det tredje! Jag vill bli läst. Jag vill bli ifrågasatt. Jag gillar när människor tycker. Dom behöver inte tycka som jag – bara dom tycker något. Om ni läsare lämnar min blogg med avsky, medlidande, irritation eller glädje spelar egentligen inte så stor roll. Bara ni inte lämnar den med likgiltighet. Tyck något. Då blir jag glad.

Jag vet att medlemmar i min familj läser min blogg. Jag vet att flera nära vänner läser min blogg. Det gör det hela både svårare och lättare. Svårare därför att det ofta är dom man vill gömma sina problem för. Lättare för att det är dom som måste få veta sanningen.

Nu vet ni varför jag bloggar. Varför mina texter är omusikaliska och självutlämnande. Varför jag kommer fortsätta blogga.

Kram på er allihopa!