Hade en supertrevlig helg i sällskap av många goda vänner. Lite idrott (för dom andra), god mat, god dryck – allt som behövs för att må bra. Men såklart även allt som behövs för att må dåligt. Riktigt dåligt! Jag vaknade således på natten mellan lördag och söndag och befann mig i en trång etta utan kök. Ja, utan allt om man bortser från en kall galonmadrass. Hade man inte bakfylleångest innan så fick man det i alla fall då man insåg att man blivit omhändertagen av polisen. Bra jobbat Örjan! Oj, vad alla kommer att bli stolta nu.

Min trotsiga vana troget så hade jag kastat ned madrassen på golvet i ett tyst myteri. Det väckte en del irritation hos övermakten och fick mig att känna mig mindre förödmjukad… för en sekund eller två.

Det är märkligt att man kan förstöra en trevlig helg på ett sådant omoget sätt. Jag är ju trots all 37 år gammal och borde vid det här laget ha lärt mig ett och annat om min alkoholtålighet – eller snarare brist på densamma. Ständigt påminns man om sin egna brister. Det är i och för sig både bra och dåligt – men mest jobbigt.

Att påstå att jag mår bra just nu vore såklart att ljuga. Jag mår skit! Piss! Har tack och lov ett nyöppnat paket sömntabletter, och en bunt sköna ångestdämpande piller, men det får nog betecknas som konstgjord andning. Som vanligt. Medicinera sig tills man fungerar hyffsat, men aldrig rota i varför man mår dåligt. Sån är jag. Sån är Örjan. Både bra och dålig!

Tyvärr påverkar den här typen av hyss sömnen under alldeles för lång tid framåt. Det vet jag sedan tidigare. Till slut är det bortglömt, eller i alla fall utsuddat nog för att inte tränga på i huvudet varje natt. Tills dess är det bara att bita ihop. Äta sin sömntablett och bita ihop.

Fan att man aldrig lär sig!

Vet inte om jag är i en mental upp- eller nedförsbacke för tillfället. Vet inte vilket jag föredrar. Uppförsbackar är jobbiga, men man vill heller inte att det ska gå nedåt – mot en ännu lägre botten. Hur som helst så är vikten konstant hög, humöret konstant dåligt och sömnen aningen bättre.

Skulle nog må bra av lite förändringar i vardagen. Kanske borde jag skaffa mig en hobby. Problemet är att jag har – och alltid har haft - svårt att intressera mig för något en längre tid. Jag brinner i början, men falnar ganska snart. Sen behövs såklart intressen för att ha en hobby. Jag vet ärligt talat inte vad jag är intresserad av. Är jag intresserad av något alls? Visst, jag fascineras av illegal handel och organiserad brottslighet – men det blir antagligen för påfrestande att ha det som fritidssysselsättning. I och för sig kunde jag börja med en en studieresa till Neapel för att fördjupa mig i ämnet.

Måste byta musik i mp3-spelaren innan jag lägger mig. Har provat allt. Precis allt. Men just nu känns ingen artist eller grupp riktigt bra. Jag provade till och med att lyssna på Celine Dion härom natten. Japp, ni läste rätt. Vad gör man inte för att hitta den perfekta sängpartnern? Jag har ju hört en del bra om den kanadensiska storsångerskan, men tyvärr levde hon inte upp till ens mina lågt satta förväntningar. En vacker och stark röst väger inte upp ointressanta texter och urtråkig musik. Det slutar väl med att jag laddar lurarna med någon gammal 80-talsrock som man lyssnat sig trött på för årtionden sedan.

Förresten, jag kan ha hittat en (till) förklaring till mitt dåliga psykiska och fysiska tillstånd. Mer om det nästa gång vi hörs.

Vet inte vad som hänt de senaste dagarna. Jag har varit sjukligt trött och inte kunnat vara vaken några längre stunder i sträck. Jag sover inte djupt. Jag kanske kan kalla det slummer. Jag drömmer hela tiden och vaknar ofta och vet inte vad som är verkligt och vad som är dröm. Känns overkligt att sova så mycket då man är van att knappt sova alls. Lagom är tydligen för mycket begärt? Lagom är tydligen inget för mig!

Jag har tagit mina viktminskningspiller i tre dagar nu, men inte märkt nån skillnad. Hur lång tid tar det? Ska jag behöva vänta länge innan jag ser resultat? Hade hoppats att man skulle vara i topptrim vid det här laget. Kanske måste minska på nattmackor, gräddrätter och pizzor… Får väl se om det hänt något innan badbyxesäsongen drar igång.

Måsten erkänna att jag är lite låg för tillfället. Även enkla vardagssaker känns jobbiga. Jag har svårt att känna riktig glädje. Förhoppningsvis är jag i bättre psykisk balans imorgon, så jag kan skriva om något positivt för en gångs skull.

På återseende imorgon. Sov gott!

I min jakt på lägre kroppsvikt har jag nu beslutat mig för att börja äta Liposinol – en fettblockerande tablett som även sägs dämpa aptiten. Även bra för att minska kolesterolvärdena i blodet. Låter superduper tycker jag. Kanon! Känner mig redan smalare.

I ett senare skede kan jag även tänka mig att kombinera Liposinol med preparat som Lepigen (fettförbrännare) och Reduxin (kolhydratblockerare). Motion kommer som vanligt inte ingå i projektet.

I går kväll tog jag min vanliga dos sömnmedicin ovanligt tidigt. Tänkte det kunde vara skönt att somna skapligt. Det gick ju såklart på tok! Knas! Fick gå upp och titta på tv några timmar istället. När jag sen fyllde på med ytterligare en sömndos vid fyrarycket så somnade jag såklart. Inga problem. Värre var det när jag skulle gå upp i morse. Helt väck! Som en avliden! Vägrade vakna. Well, nu är jag i alla fall vaken. Inte pigg, inte speciellt glad, men vaken.

Fredag idag. Det borde ju firas. Lutar åt ett parti poker hos någon kompis. En flaska sprit, en kortlek och ett gäng vänner. Det blir perfekt.

Skål vänner, och trevlig helg!

Inte mycket har hänt de senaste dagarna. Min vikt är konstant, min sömn funkar skapligt och min vardag är trist. Viktproblemet ska jag ta hand om snarast. Det blir nya piller i hemapoteket redan till helgen skulle jag tro. Givetvis är detta ett långsiktigt projekt – kanske livslångt – men alla resor börjar med ett första steg.

Angående den tidigare nämnda jakten på dopamintillskott verkar jag tillfälligt ha gått in i en återvändsgränd. Tydligen kan inte substansen dopamin tillföras hursomhelst. Det tas helt enkelt inte upp av kroppen om man skulle äta eller injicera det. Jakten fortsätter således på något ämne (eller aktivitet) som ökar kroppens egen utsöndring av substansen.

Just nu har jag nästan för många ämnen som känns viktika att skriva om. Resultatet blir att inget hamnar på print. Tvärtemot min fiktiva hjälte Tony Soprano som anser att ett felaktigt beslut är bättre än inget beslut, väljer alltså jag obeslutsamhet. Var inte oroliga dock – förr eller senare lämnar jag ut hela mig själv här. Hela mig själv i all sin smuts och galenhet.

I lurarna i natt: Lutar nog åt Pink Floyds gamla live-platta Pulse från 1995. Ett musikaliskt mästerverk och ett bevis på att rösten inte är allt…

Vi hörs snart igen.

Japp, nu börjar det. Första gången som det är på riktigt. På allvar. Jag lovar. Jag tänker gå ned i vikt. Så, då var det sagt. Visst ska jag lära mig spanska, nån gång. Visst ska jag lära mig spela piano, nån gång. Men gå ned i vikt – det ska jag göra nu… eller snart i alla fall.

Jag vill helst lyckas i min viktnedgång utan motion och utan ändrade matvanor. Svårt, jag vet. Men en desto större utmaning. Motion går bort för att det… hmm… jag är helt enkelt inte gjord för hårda fysiska aktiviteter. Matvanorna är ju svåra att ändra då man lever i en familj. Jag vill ju inte tvinga dom övriga att bryta sitt mönster bara för att jag är överviktig. Dessutom tycker jag min nuvarande kost är god.

Det som återstår är alltså någon form av plastiskkirurgiskt ingrepp, alternativt medicinering. Då en operation inte ligger ekonomiskt rätt i tiden just nu har jag bara piller kvar att välja på. Då så, bara att hitta rätt bland alla tusentals viktminskningspreparat och ta steget ut i det nya lättare livet.

Har förstås börjat kolla runt en del på nätet. Många pillerhandlare är stora i sina löften och framgången är i princip given redan efter någon dag. Dock innehåller ofta det finstilta krav på motion och smal-diet för att medlet ska hjälpa… Jo, men då behöver jag ju egentligen inte deras produkt.

Eventuella resultat (positiva som negativa) kommer löpande postas här i bloggen. Så välkomna att följa min kamp mot mina viktdemoner.

Har sovit som en stock de senaste nätterna. Givetvis med hjälp av sömntabletter, men ändå… Känner mig dock aldrig utvilad. Vet inte hur det kommer sig. Kanske är det så det ska vara…

Jag tror att jag lider av Restless Legs Syndrome (RLS). Rättare sagt, jag VET att jag lider av RLS. Speciellt nattetid. Jag har legat och sparkat under täcket i massor med år, men aldrig gjort den självklara kopplingen till det som på svenska benämns rastlösa ben. Jag ska inte påstå att mina sömnproblem enbart är ett resultat av krypningar och obehag i benen, men visst är det en faktor. En fet faktor. En stor fet faktor!

Nu när jag självdiagnositerat mig med en vanligt förekommande sjukdom känns tillvaron genast lite enklare. För det första delar man problemet med andra – upp till 10% av befolkningen enl. wikipedia. För det andra kanske man kan lindra symtomen genom ändrad livsstil –  eller mer troligt – genom medicinering. Vanliga orsaker till RLS är tydligen järnbrist, dopaminbrist eller graviditet. Jag kan nog utesluta järnbrist (baserat på min kost) och förmodligen även graviditet (baserat på bl.a. mitt kön). Nu återstår endast att leta dopaminer. Nån som har några till salu?

 
Susning.nu skriver att ”Dopamin är ett signalämne i hjärnan och ett av hjärnans ”glädjeämnen”. Det är dopaminet som gör att vi mår bra och ger oss lyckostunder i livet./…/” Att fylla på med mer dopamin skulle alltså kunna göra mig både gladare och mindre trött. Vilken jävla vinst! Win-win. Hoppas bara att det är så enkelt. Men varför skulle det vara så…?

Man kan även läsa att det kan finnas kopplingar mellan RLS och ADHD (källa: Internet). Medan det första eventuellt kan förklara mina sömnbesvär skulle det andra kunna förklara en hel del annat…

Är jag ett bokstavsbarn nu? Ett vuxet bokstavsbarn? En bokstavsvuxen?

Julen är över för den här gången. Jag överlevde såklart. Fick till och med nån julklapp. Åt återigen lite för mycket mat och drack för mycket snaps. Konstigt att man aldrig lär sig. Konstigt att man upprepar sina misstag. Årets överkonsumtion av julsprit ledde senare fram till en jobbig situation där min dotter ifrågasatte mitt drickande. Händelsen kommer senare tas upp i en egen bloggpost.

Nu blickar jag fram mot nyårsafton. Troligen har jag skruvat upp förväntningarna för högt som vanligt. Inte så att jag har för vana att hamna på tråkiga fester utan att jag allt som oftast överförfriskar mig själv redan tidigt på kvällen. Trist att jag alltid överskattar min kapacitet. Årets firande blir i goda vänners lag med raketer, fyrhjulingar och badtunna. Barnfritt! Jo jag tackar.

Dygnsrytmen är ännu mer trasig nu när min dotter har lov från skolan. Vet inte varför jag somnar senare av hennes ledighet, men så är det i alla fall. Imorse hann nog klockan bli en bit efter sex innan jag till slut vann över vakenheten. Det blev några oroliga och drömfyllda timmars sömn innan det var dags att kliva upp. Bättre än inget.

God fortsättning på er alla. Tänk på att det bara är ett halvår kvar till midsommar. Hopp fadde rallan lej!

Kombinationen av ischias och värk i foten tvingade mig idag att ta till den stora klubban. Det tunga artelleriet. Storpotäten i form av mitt nödförråd av starka smärtstillande piller. Tyvärr får jag klåda, svettningar, krypningar och känner mig uppsvullen av dom. Detta plus att dom totalt omöjliggör sömn. Ska man vara vaken eller ha ont? I en utopi är svaret såklart vare sig, men världen är ju långt ifrån perfekt.

Det blir alltså nattpasset idag. Kvällsöppet. Uppesittarkväll. Sitter med TV:n på låg volym för att inte störa resten av familjen. Dom lever ju normala liv. 

Katten sover. Hunden sover. Bara husse är vaken.

Så till alla er vakna där ute. Ni är inte själva. Vi är många sjuka djävlar här ute.

God natt, och sov så gott.

Sömn är ett normalt tillstånd då en organism en kortare tid är synbart medvetslös och oresponsiv för stimuli. [...] mycket pekar på att det är en återhämtningsperiod då kroppen kan vila och läka medan hjärnan bearbetar intrycken från den föregående vakenhetsperioden. Uppgifter från Wikipedia

Föregående natt tog jag min vana troget en sömntablett och lade mig till sängs. Redan inom en timme visste jag att det inte skulle gå att somna. Ingen idé. Slöseri med tid. Slöseri med medicin. Lika bra att tillfälligt ge upp.

Ut i fåtöljen, på med datorn. På med TV:n. På med musiken och i med lurarna In med en ny snus. Ut på nätet. Härliga Internet. Undrar vad man gjorde förr för att fördriva tiden?

Nytt försök. Nytt piller. Med dubbel dos i kroppen somnade jag äntligen. Dock blir natten full av konstiga drömmar och svettiga lakan. Men hellre det än att vara vaken. När klockan ringde imorse visste jag inget om nånting. Fattade noll. Satt med telefonen i handen och hade fått för mig att jag inte fick stänga av den. Helt väck. Vaken eller inte? Vakensömn? Drömmande vaken. Tur att min fru ryckte in och avslutade larmsignalen och sa åt mig att lägga mig igen. Tack för hjälpen.